Den helige Laurentius

I världen finns flera kyrkor tillägnade den helige Laurentius, och en av dem är huvudstadsregionens äldsta byggnad – Helsinge kyrka S:t Lars kyrka i Vanda.

I 200-talets Rom hörde det till diakonens uppgifter att ta hand om kyrkans ekonomiska medel. Detta visste också romarna, vars egna finanser började sina vid den tiden. I det antika Rom rådde ekonomisk nedgång och staten sökte nya källor för att stärka sin ekonomi. Någon kom att tänka på de kristna: de talade ju om himmelrikets rikedomar och om skatter som var dolda i åkern.

Man gick till Laurentius för att kräva tillgång till kyrkans skattkammare. Förgäves försökte diakonen förklara att skatten snarare var symbolisk. Det fanns ingen skattkista i någon åker, och de himmelska rikedomarna bestod inte av guld och diamanter. Efter att ha förklarat detta utan resultat gav Laurentius till slut med sig. Han låtsades gå med på kravet: ”Okej, jag ska ge er kyrkans skatt, om ni ger mig tre dagar.”

Skatten skulle föras till rättssalen, till en offentlig rättegång.

Under tre dagar samlade Laurentius ihop skatten. Han gick genom staden och tog med sig de fattiga, de lama, de sjuka, de äldre, de handikappade och utsvultna tiggare. Tillsammans med denna bedrövliga skara marscherade Laurentius in i den fullsatta rättssalen och sade: ”Här är kyrkans skatter!”

I rättssalen uppstod ett stort tumult. Folket skrattade, men domarna blev arga. Rättssystemet hade hånats och gjorts till åtlöje.

Straffet blev hårt: Laurentius dömdes att brännas på ett galler. Så skedde, och därför avbildas Laurentius ofta med ett halster i handen.

I dag betraktas den helige Laurentius som skyddshelgon för de fattiga, brandmän, dem som arbetar med eld, kockar, skolelever, bagare, bryggare, bibliotekarier, värdshusvärdar och bin.