Helsinge kyrka S:t Lars historia

Helsinge sockens område blev betydelsefullt senast under tiden för den svenska kolonisationen under 1200-talet. Då kom nya invånare från Sverige till området och grundade Helsinge socken, som senare utvecklades till staden Vanda. Det tidigaste omnämnandet av Helsinge socken är från år 1331. Kyrkbyn var under lång tid hela huvudstadsregionens centrum.

Klocktornet är den äldsta delen av kyrkan

Så vitt man idag känner till verkar den nuvarande stenkyrkan ha byggts på 1450-talet. Före den har det funnits en träkyrka på platsen. Den byggnad som är äldre än stenkyrkan kan vara det nuvarande klocktornet. I dess grund har man hittat trädelar som dateras till mitten av 1300-talet. Då var byggnaden dock inte ett klocktorn, utan den har byggts om till ett sådant långt senare. Till samma tidsperiod, mitten av 1300-talet, hör även lämningarna av en medeltida prästgård som hittats nära kyrkan. Det betyder att det har bedrivits kyrklig verksamhet på platsen redan minst 100 år före den nuvarande stenkyrkans färdigställande. Många generationer har alltså suttit där och lyssnat på vad prästen hade att säga. Genom kyrkan knöts området också till Sverige, varifrån nybyggare något tidigare hade kommit till nuvarande Vandaområdet.

Hela regionens centrum

Kyrkan var Helsinge sockens kyrka, vilket innebar att man kom dit från alla delar av socknen. Kyrkans placering är ingen slump, eftersom den ligger centralt i socknen vid goda trafikförbindelser. Det medeltida Helsinge socken var betydligt större än dagens Vanda och omfattade bland annat hela Helsingfors samt delar av Esbo, Sibbo och Tusby. Från alla dessa platser kom man till kyrkan varje söndag. Förutom gudstjänster fick man när man kom till kyrkan också höra nyheter och skvaller om vad som hände på andra håll.

Den gåtfulla Pernåmästaren

I Nyland finns många kyrkor som liknar Helsinge kyrka S:t Lars. Deras byggmästare har antagits vara den så kallade Pernåmästaren, och även den här kyrkan anses eventuellt höra till hans verk. Det är inte klarlagt om Pernåmästaren är en enskild mästare eller alternativt en grupp.

Pernåmästaren kan möjligen ha kommit från Östersjöns sydkust, från områdena Mecklenburg, Pommern och Ostpreussen. Där finns i vissa landsbygdskyrkor i Mecklenburg lösningar som liknar den kyrkotyp som byggdes här.

Två kyrkor och prövningar

Under lång tid bestod majoriteten av kyrkobesökarna av socknens jordbrukande svenskspråkiga befolkning och deras familjer. Även om de flesta invånarna var svenskspråkiga fanns det i synnerhet i socknens norra delar, främst i områdena Tusby och Nurmijärvi, också finskspråkig befolkning. På 1700-talet verkar det ha funnits till och med två separata kyrkor samtidigt: stenkyrkan användes av den svenskspråkiga befolkningen och en mindre träkyrka av de finskspråkiga.

Finskspråkiga gudstjänster flyttades till stenkyrkan i början av 1800-talet. Träkyrkan revs. Som minne finns skulptören Heikki Häiväojas konstverk på platsen där den tidigare träkyrkan stod.

Tiden för Stora ofreden och Lilla ofreden, alltså första hälften av 1700-talet, var katastrofal för socknen. Ryska trupper ockuperade området och invånarna fick vänja sig vid ett liv präglat av rädsla, tvångsarbete och våld. Ockupationen följde på 1600-talets slutskede då en svår hungersnöd drabbade Finland, och man har uppskattat att upp till en tredjedel av befolkningen dog. Efter hungersnöden spreds en pestepidemi i socknen.

Först i slutet av 1700-talet hade socknen återhämtat sig tillräckligt för återuppbyggnad. Bland annat byggnaderna framför kyrkan är ett resultat av hungersnöden. De byggdes ursprungligen som sädesmagasin för att fungera som nödförråd vid nya nödår.

Förstörelse i en brand 1893

En chockerande olycka drabbade Helsinge kyrkby en söndagsmorgon i maj år 1893.

I kyrkan hade ett uppvärmningssystem installerats knappt 20 år tidigare. Konstruktionen var brandfarlig och branden började i uppvärmningssystemets rökgång som gick för nära takets träkonstruktioner och antände dem. Man lyckades rädda altartavlan, ljuskronor, mässingslampetter och mässkläder från elden. Branden förstörde kyrkan så grundligt att alla trädelar brann upp och även delar av stenstrukturen skadades. Lyckligtvis bevarades stenstrukturen till stor del, och man beslutade att återuppbygga kyrkan.

I samband med återuppbyggnaden gjordes stora förändringar i kyrkan, bland annat förstorades fönsteröppningarna och helt nya målningar gjordes i interiören. Kyrkan renoverades enligt ritningar av arkitekten Theodor Höijer till följande vår. Det pittoreska slutresultatet är en kombination av medeltid och höijerstil, ett unikt exempel i Finlands arkitekturhistoria.

Texten har utarbetats med hjälp av intervju med stadsarkeolog Andreas Koivisto vid Vanda stadsmuseum.